Tänk att det har gått ett år. Tänker på dig dagligen. Saknar dig min älskade mormor.

Ända sedan jag började blogga så har jag varit försiktig med vad jag skrivit. Vill inte peka ut någon och har lindat in allt. Nu är jag trött på det nu vill jag helt enkelt kunna få skriva av mig.

Idag när jag skulle åka till jobbet så ringde jag min syster. Spydde ur mig en massa som länge legat och grott. Hon förstod precis vad jag menade och skrattade nästan till i telefonen. Hon hade nämligen precis bloggat och allt jag sa hade hon precis skrivit. Komiskt eller kanske skrämmande att vi båda ska känna så här. Ni som läser både min och min systers blogg kommer nog finna likheter...

Just nu är jag arg och less på män. Trött på att ta allt skit, vara den som ska ta hand om allt, se till så allt funkar och räddar andras skinn. Jag vänder ut och in på mig själv ändrar om mig själv helt och hållet i hopp om att allt ska funka bättre. Har tappat bort mig själv helt och hållet. Allt jag tycker är kul och alltid uppskattat i livet har försvunnit. Jag har omedvetet eller kanske medvetet valt bort delar av mig för att det är lättast så. Finns det en man som skulle uppskatta mig precis som jag är? Utan att jag ska behöva ändra mig? Finns det en man som förstår vad jag behöver och vill ha? Livet rullar på och många gånger varken hinner eller vågar man tänka eller för den delen känna efter. Det är för smärtsamt. Jag vill bli sedd. Jag vill bli uppskattad och uppvaktad. Jag vill känna att en annan människa älskar mig precis som jag är med både några kilon för mkt och bristningar. Men framför allt vill jag bli accepterad precis som jag är och bli respekterad för det. När man pratar med sina vänner förstår de oftast precis vad amn menar och talar om. Är det alltså så här i alla förhållanden? Är helt enkelt män på ett vis och kvinnor på ett annat och så blir det konflikter där mellan. Eller finns det människor som kompliterar varandra rakt av utan att de ändrar på sig.

Mycket tankar och funderingar så här kl. 03:30 på natten. Fast tankarna och funderingarna har funnits där under en lång tid. Sen händer det nåt som gör att det rinner över och man lessnar ur totalt.

Nä fy vad jag är bitter. Men vill jag gå runt så här i resten av mitt liv och vara bitter???? Det är det jag måste fundera över.

Hade