Finns det någon som överhuvudtaget läser min blogg. Tar energin att öppna den då det så sällan blir något skrivet. Vill skriva massor vill dela med mig massor som jag bär i min kropp men tycker det är svårt. Tycker det är svårt att blogga. Vill inte hänga ut mig själv eller någon annan för mkt. Blir därför att man inte kan skriva det man hälst av allt vill skriva.

Just nu händer det mkt i mitt liv. Jag står inför stora och svåra val. Jämför plus och minus. Positivt och negativt men blir bara mer förivrrad. Gå efter magkänslan får jag som råd. Men vart är den förbaskade magkänslan kan varken hitta den eller känna den. Ber om vägledning men är nog för förblindad av mina egna tankar som snurrar så jag kan inte se vilken väg jag ska gå.

Så länge jag har längtat efter detta tillfälle borde göra mitt val självklart men varför känns det då så svårt??

Frågade min mamma idag vad jag ska göra med mitt liv. Hon log och sa att hon inte kan svara på  det inte ens som mamma hon är bara rädd att jag ska ångra mig och må dåligt. Så klart egentligen, hade nog kännt samma sak om det handlade om min dotter.

Ibland tänker jag varför inte bara chansa testa pröva sina vingar här i livet. Prövar jag inget så kan jag inte utvecklas heller. Det kanske är så att jag bara ska ta mod till mig våga hoppa ut över klippan hoppas på att jag landar mjukt, att nån tröstar mig om jag slår mig eller att det finns människor som ger mig hjälm, sele och ett Lycka till innan hoppet. Men jag som är så höjdrädd jag behöver nog en spark i baken också.

Sitter och njuter av Ane Bruns härliga röst. Har tänt ljus och försöker hitta ett lugn i min kropp. Elsa sover micke jobbar. Passar på att försöka få tankarna på rätt ställe i hjärnan.

Något som både gör mig så lycklig och känslan av rikedom samtidigt som det ger mig en liten klump i magen och ger mig en tår i ögat. Är en människa som står mig väldigt nära. Hon är en underbar männsika med en så otrolig personlighet. Har så mycket som jag vill ha. Har alltid beundrat henne och sett upp till henne. Samtidigt som hon ibland gör mig så ledsen. Ledsen över att jag inte har så stor plats i hennes liv som jag så innerligt vill ha. Känner mig ibland påträngande och ivägen då jag så gärna vill vara i hennes närhet och finnas med i hennes liv både vid vardag och fest. Kan känna mig som en sån mkt sämre människa vid hennes sida.

Känns som jag skulle kunna skriva massor nu samtidigt som jag hejdar mig då det blir ett tråkigt inlägg och rädd att nån ska bli sårad. Att jag kliver någon på tårna.

Hade

Ibland blir man så chockad och ledsen över allt som händer runt omkring en. En så underbar arbetskambrat till mig har blivit så illa behandlad. Hon är en sån fin människa underbar sjuksköterska, mamma och arbetskambrat. Hon har blivit bedragen och svårt misshandlad av sin man. Han höll på att strypa henne och hon trodde att hennes sista stund var kommen. Mår illa blir ledsen och chockad. Vet att mycket hemskt händer i världen men iblnad gör det så ont när det kommer en nära. Lider med henne och kan tänka mig hur det måste ha varit för henne.

De har varit gifta i säkert 15 år och det här va första gången som han gjorde så här mot henne. Skrämmande efter så många år tror man att man känner den andra. Att man kan lita på den. Inte behöva känna rädsla. Hur ska man kunna lita på en annan människa?

Kan man lita helt och fullt på en annan människ???